Sommaren med spelen

När det kommer till att prata om spel blir jag alltid så nostalgisk, jag har så otroligt många roliga minnen som har att göra med spel. Därför tänkte jag dela med mig lite till er. Att skriva ner mina minnen gör ju också att jag blir påmind om dem lite extra. När jag växte upp så fanns det i princip bara två typer av tv-spel, Nintendo och Commodore 64. Commodore kommer jag ihåg att vi spelade mycket idrottsspel på, det var någon form av OS tror jag. Det spelet var inte mitt eget utan en kompis spel så jag spelade det inte så väldigt mycket. Nintendo dock, det spelade vi hela tiden. Jag har nog aldrig varit så blek som den sommaren vi nyss hade köpt spelet. Vi spelade i princip dygnet runt under sommarlovet, allting kretsade kring spel. Vet att jag har frågat mig själv i efterhand hur mina föräldrar orkade med oss. Men de var nog tillräckligt smarta för att förstå att det skulle gå över. De hade nog inte väntat sig att det skulle ta så länge antar jag.

Kärleken och Zelda

Det första favoritspelet var Legend of Zelda, jag tror att jag än idag kan säga precis vilken musik som spelades i olika moment av spelet. Just Legend of Zelda har jag ett speciellt minne till eftersom jag den sommaren mötte min första pojkvän och vi spelade tillsammans. Det var faktiskt så att spelet nog var anledningen till att vi blev tillsammans. På den tiden var det inte så många som hade tv-spel så det blev att många hängde hemma hos oss. I vår lilla ort gick ryktet snabbt om att jag var en av dem som hade det eftertraktade Nintendot. Peter, som min första pojkvän hette, var en av dem som började komma till oss och spela. Han var en av de tuffa grabbarna, men efter att ha spenderat mycket tid med honom så insåg jag att han inte var så tuff egentligen. När han vågade släppa på fasaden så fanns det en väldigt go och ödmjuk kille därinne. Vi hade verkligen kul tillsammans och det var tack vare Zelda eftersom det var det enda spelet vi hade då. Än idag är Peter och jag vänner, vi återfick kontakten när våra barn hamnade på samma förskola och de blev bästa vänner. Fortfarande skrattar vi åt den galna spelsommaren hos mig. Det var på den tiden som “göra slut” inte betydde mer än några minuters tårar innan det gått över. Även såna saker skrattar vi åt Peter oh jag. Det är faktiskt lite härligt att nu se våra söner spela tv-spel tillsammans, ovetande om att jag och Peter gjort precis samma sak. De spelar dock inte Zelda utan spel på X-box och mobiler som jag inte ens kan namnen på.

Sommaren med spelen

Vänskapen och Super Mario

Min närmaste granne och bästa vän Catja hade alltid varit med mig dygnet runt så fort det var lov eller ledigheter. Så även den första “Nintendo-sommaren”. Hon gillade Zelda men inte lika mycket som Peter och jag. Däremot, när mamma köpte Super Mario Bros åt mig så blev hon som tokig i att spela. Om Legend of Zelda var Peters och mitt spel så blev Super Mario Bros hennes och mitt spel. Som vi skrattade och som vi kämpade. Och den känslan när vi för första gången lyckades besegra den sista bossen var oslagbar. Det gjorde att man försökte om och om igen. På den tiden fanns heller inget internet för att googla efter genvägar eller fusk, därför fick man helt enkelt lära sig eftersom man spelade. Ibland kunde man hitta en genväg eller något bonusliv och då försökte man komma ihåg det till nästa gång. Faktiskt började vi så småningom skriva ned alla sådana genvägar i en bok. Och så delade vi tips med andra kompisar som spelade. Jag antar att om man haft mobiltelefoner på den tiden så hade vi nog chattat och snackat om spelet dygnet runt, ja när vi inte spelade förstås. Men det här var på den tiden som man bara hade en fast telefon i hemmet och den var oftast placerad i en central plats, hos oss i köket. Catjas kom för övrigt från en spelgalen familj, de spelade allt! Hennes föräldrar lärde oss allt i spelväg, från Kalaha till Tjugoett och Försvunna diamanten. Försvunna diamanten och liknande spel var något jag gillade, förutom tv-spel. Jag tror att det är äventyret som lockar för mig, därför gillar jag såna spel som Försvunna diamanten mer än Kalaha eller kortspel. Det var faktiskt en riktig rolig tid, att spela tillsammans med hennes föräldrar. Catjas bror spelade dock aldrig, han spelade bara fotboll och hockey istället och han blev faktiskt hockeyproffs sedan. En kul grej är att Catja, när hon sedan växte upp och fick barn, döpte sina barn till Zelda och Mario. Därför påminns vi hela tiden om våran barndom tillsammans.